Solhälsningen

Det var en solig morgon i Spandau och solen sken genom fönstergallerna i en cell där en man sitter på kanten till sin säng med några pappersbitar på sina knän och skriver insjunken i sina tankar. Brigadeführer Rudolf M. Horst försöker minnas en händelse i sitt liv som berört honom på ett sätt som ingenting annat har förr eller efter. Han stödjer pannan i handflatan och suckar djupt. Hur ska han kunna skriva ner allt utan att återuppleva det? Men han vill återuppleva händelsen och känna sig lika levande som han gjorde då. Han tar ett djupt andetag och börjar skriva som om han befann sig där och då och hans nedskrivna ord styrde handlingen som uppenbarade sig framför hans ögon och in i hans själ.

Vi stannar vid en vägkant och jag stiger ut ur tjänstebilen (en vacker Rolls Royce Phantom I) för att pissa i buskarna. Det känns så skönt att jag börjar runka medan jag stönar ut mitt fantasioffers namn, en ung och vacker löjtnant i Das Reich. Vi har försprång och skulle anlända tidigare än räknat till Wewelsburg, så jag kunde hänge mig detta intermezzo utan att förebrå mig. Efter en god stund av självtillfredsställelse faller mina ögon på en buske där en bräcklig gestalt iakttar mig utan skam. Jag drar fram min Luger ur holstret och tvingar ut dig ur busken.

- Rauß, du Sau! Schnell!
- Bitte, bitte, lass mich los. Jag såg ingenting, jag hörde ingenting, skona mig, stammar du fram skrämd från vettet. Men jag blev inte Standartenführer för att jag skonade folk. Jag har alltid uträttat alla order kallblodigt och snabbt, utan att blinka.
- Nej, nu ska du fan få smaka på arisk piska och arisk kuk! Du borde känna dig stolt din jävla judinna, inte många har den äran, skrattar jag med ett varglikt leende. Den gula stjärnan på hennes koftan är nästan bländande. Gul stjärna. Dödsstjärnan. Varför just gul? Judarna som fallna stjärnor i Europa. Jag väcker mig ur dagdrömmandet och tar dig i halsen med mina läderhandskeförsedda händer och trycker dig mot ett träd.
Barken rispar hårt mot ditt ansikte och hals.

Jag kallar på chauffören och beordrar honom att ta rep med sig. Heinrich, en medelålders man med tom blick gör som blir tillsagt. Jag ger order om att du ska bindas vid grenarna så du hänger med armarna utsträckta i luften vilket påminner mig om en gammal solhälsning. Jag tänker hur passande för situationen det vore med en hälsning till solen, den falliska symbolen sedan urminnes tider. Ditt gråtande bara hetsar upp mig och jag runkar snabbare. Torkar dina tårar med handen och sedan tar i kuken med den och runkar vidare.

- Sehr gut, Heinrich, gå tillbaka och läs tidningen eller något. Den här jävla slynan ska tuktas enligt boken och varenda ord ska svida, varenda bokstav kommer kännas som ett glödande järn. Heinrich avlägsnar sig som han beordrats utan att säga ett ord. Ibland häpnas jag över hur Heinrich tar alla mina överdrifter, med vilken fattning och sinneslugn att jag borde kanske vara skrämd.
- Nu är vi äntligen ensamma. Har du något att säga till ditt försvar? Nej det skulle såklart inte spela någon roll, men jag vill gärna vara rättvis och ge dig chansen att förklara dig. Va sa du? Du flydde från Krakow? Levt här på växter och rötter i två veckor? Stackars barn då måste du vara utsvulten efter lite människokontakt, eller hur? skrattar jag lakoniskt och jag ser på dina ögon att du vet vad som kommer att ske.

Jag tar fram ur rockens insida en cat o’ nine tails försedd med taggiga spets, inte särskilt stora men inte för små heller. Lagom storlek för att man kan piska sönder någon i en tillräckligt underhållande lång tid, inte för lång för att man ska bli uttråkad men inte heller för kort för att kunna njuta till fullo.
- Ja nu ska vi se hur piskan dansar på din rygg, gnisslar jag mellan tänderna och sliter av dig kläderna tills din nakna kropp sköljs i morgonsolen. Med handskarna fortfarande på smeker jag ryggen, brösten, rumpan och sedan särar jag på benen så att du står som i form av ett X. Du kommer få några märken av mig lilla flicka, så att du ska komma ihåg mig, säger jag efter de mödosamma förbereddelserna.

Jag lyfter på handen och plötsligt blir det en gravlik tystnad. Ingenting hörs förutom vinden, du hör bara dina hjärtslag och väntar på ögonblicket då hela din tillvaro skulle krossas. Själv väntar jag på att åter få erektion. Jag fuktar mina läppar och tänker på den unge löjtnanten. Tystnaden bryts av Heinrichs hostande; jag får åter fattningen och börjar piska den snövita mjuka ryggen. Första skriket du ger ifrån dig är det mest högljudda och det skulle ha mjuknat hjärtat på vilken annan människa som helst. Men jag står obeveklig och fortsätter att piska hänsynslös utan att ens ta andningspauser. Skriken förvandlas stegvist till odjurlika vrål av smärta och förtvivlan. Med varje piskslag förvandlas ryggen till ett slagfält fullt med röda skyttegravar. Blodet rinner långsamt mot röven och benen medan svettet rinner på min panna. Jag blir tvungen att ta av mig skärmmössan och rocken.

- Nå, hur var det? Tyckte du om det lika mycket som jag gjorde? frågar jag cyniskt. Jag tar ditt huvud i mina händer och kysser dig våldsamt på munnen. Skriken och vrålen blir nu till stön och smågråt. Du har nästan inga tårar kvar i dig.
- Nej, än är vi inte klara här. Halva straffet har du avtjänat, men nu återstår den andra halva. Du vet nog vad jag pratar om. Jag piskade dig inte medvetslös så att du skulle kunna uppleva det och njuta; på ditt eget sätt, det är sant, men hursomhelst...
Jag tar av mig handskarna, tar i kuken och trycker in den våldsamt i din fitta. Jag slår dig medan jag klagar frusterad över fittans trånghet. Jag smetar det rinnande blodet på min kuk och kör in den våldsammare i dig glad att jag lyckats tränga in helt och få plats med min kuk i dig. Du kan inte säga någonting för rösten kvävs av gråt och helvetiska kval men även om du kunde tala, vad skulle du säga? Finns det någonting överhuvudtaget du kan säga för att hejda mig i min förryckta lek? Ja för mig är det en lek, men för dig är det någonting helt annat som jag inte kan begrippa än. En verklighet? Kan människor vara sådana odjur i verkligheten? Är det en dröm? Varför svider det så mycket i så fall? Jag önskar att du kunde berätta det för mig.

Till den sargade ryggen ansluts nu en sargad och våldtagen fitta. Det spelar inte någon roll någonting längre. Du vill bara dö och få slut på eländet. Jag slår med piskan mot låren och benen medan jag våldsknullar dig, slänger sedan piskan och med blodiga händer tar tag i dina bröst som jag klämmer på hårt. Jag stönar högt av njutning sedan tar ut kuken och trycker in den i röven. Du ger ifrån dig ett långt skrik och din kropp börjar skaka.
- Ja du får gärna vrida på dig, jag tycker om lite motstånd. Men låtsats inte som att du inte har tagit den i röven innan av din judepojkvän! Jag börjar slå hårt med handflatorna mot röven och sedan särar ut skinkorna så att jag kan tränga in djupare. Din nakna kropp rispas av barken medan bröstvårtorna börjar blödda. Du blir plötsligt mållös och stillastående. Jag kommer i delirisk extas och sprutar in i din röv och ger ifrån mig ett djuriskt uttropp av njutning och befrielse. Som om jag stod på avgrundens kant och hoppade in i den besinningslöst. Jag sätter naglarna i ryggen på dig och river medan jag kommer i orgasmens senare fas och sedan drar ut kuken och torkar den med dina trasor som mestadels blev nedblodade. Jag tar på mig rocken och mössan och skär av repen. Din halvmedvetslösa kropp faller tyst mot den lövtäckta marken. Jag snörvlar, harklar mig och spottar medan ögonen kan inte slita sig ifrån dig.
- Nåja, eftersom jag ändå är en gentleman, bjuder jag på le coup de grâce. Farväl Fräulein, säger jag till sist medan jag riktar pistolen och sedan avlöser ett skott mellan dina livlösa ögon. Blodet fortsätter att rinna ner och täcka lövmattan. Den sargade kroppen och den sköna naturen omkring den bildar en syntes som berör gömda delar i min själ som jag inte trodde fanns. Jag röker en cigarett och tittar förtjust på vyn framför mina ögon. Till slut vänder jag snabbt på mig och styr stegen mot bilen.

- Heinrich, jag är hungrig. Stanna vid nästa värdshus. Jag känner för blodig stek till lunchen. Kör! säger jag medan jag sätter mig i baksättet. Motorn startar och bilen försvinner från platsen där den vackra höstmorgonen kände jag för första gången i mitt liv en själslig upplyftning och ren glädje. Utan att se mig om tar jag fram en tidning och försöker läsa men ögonen kan inte koncentrera sig på texten. Jag tycker inte om avsked; inte av den här sorten.

Tillägnad Alois och Krunoslav. De vet varför.