Joie de vivre

Möt mig i Haiti, älskling

Där jag har ett litet tempel

Bakom en bar i Saint-Marc

Fylld med rökelse och skallben.

Baron Samedi är pastor

Han ler stort och röker cigg,

Mellan shots av Southern Comfort

Förenar själen vår med sin.

Jag finns även i Shambala

Om du tror dig hitta dit,

Möjligtvist är du min Kalki

Ridande naken och fri.

Vi dricker soma tillsammans,

Skådar vår apokalyps

Och när allt på jorden tystnat

Kanske får vi sinnesfrid.

Vi kan även ses vid Somme

Krypandes i skyttegravar,

Månaderna går så långsamt

Vi är utsvultna och svaga.

Du är mitt stålbad, min kära

Skarp som preussisk bajonett

För mig finns det ingen fara

När du träder in i mig.

För Oberammergau, 2o1o

Bury Me Deep

Bury me besides James Joyce

In a hollowed common grave.

I have seen the world pass by,

I have seen it fade away.

And whenever things go blind

There's a flicker at the end;

But it's not the other side,

Just a locomotive's head.

Bury me with Dylan Thomas,

I don't care the way I go.

Gently, violently, apathetic,

These are but metaphors of

Senses that can't be described

Senses that cannot be shared.

There is just one common feeling,

Angst of being in this world,

Where we have no common purpose

To surrender or prevail.

To the bootlegers who outsmarted Prohibition agents on this day 1928.

The divine is in thy self

Dr. Timothy Leary has been a part of pop culture since the 60s. From being mentioned in the widely acclaimed musical "Hair" to influencing artists such as John Lennon, Devo and Ash Ra Tempel, dr. Timothy Leary is more than meets the eye. To some he is a guru of post-modern enlightenment, while to others he is the Antichrist corrupting youths everywhere with his devious theories on LSD. The man and myth are always two separate things, but what I would like to emphasize is dr. Leary's neurological studies and metaprogramming of the mind.

Hear him speak in the audio reception linked to below of how one can operate the brain in order to free oneself from socio-moral chains and implemented patterns one has grown up with. Robert Anton Wilson has developed further on his circuit theory and I highly recommend his "Prometheus Rising" book. However at the same time we must not forget the pioneers of free thinking that have promulgated similar ideas throughout history. Is dr. Leary a pioneer? Not in the traditional sense and besides the question is irrelevant. Other magicians, shamans, philosophers and physicians before him have spoken of the same things he has, but he took these ideas out of the world of academia and religion and gave them to the people; from occultism to pop culture. This is much in the same fashion Aleister Crowley made magick available to a wider audience and disregarded the idea of elitism. That is because "every man and woman is a star" and within everyone lies great potential. Enjoy the audio file and for further studies check up introductory books to neuropsychology/neurology.

Download Timothy Leary's How To Operate Your Brain

Apotheosis of The Heart

My beloved, as you have obeyed and served in my presence but so much more in my absence, find your way out of the pit alone and reach towards salvation on your own. I love you but I feel that I can hate you even more and though these polarities are but the same and draw themselves to one another, I cannot look upon your countenance without a sense of doubt. I'm your sheath as you're my knife, I hold your matter and control your force with a carefully designed whiphand, crushing down like Autumn rain on withered petals.

There is a place which no one knows, a certain place where no one goes where you are alone into the great Unknown. You swim through endless seas of negative light, wade through troubled waters just to reach the sight of something with a purpose, something with a better view, where there is no iniquity, where everything is new. I am the engineer of your soul, the mastermind with blueprints dressed in codes, signs and fashion catalogs. I pour myself from right to left, downwards to the very edge of quantic disproportions and hallucinogenic lies.

I am not the averse state of bliss you try to make me be, nor am I shelled beyond and trapped like you by trans-organic entities. My light is full and in extension, it encompasses both all and nothing. I am both positive and negative tetralemma and my very essence defies all laws of logic and of reason. I am both murderer and victim, divine lamb and infernal butcher. I am not your crutch or other kind of traveling commodity. I am not only the parts which you choose to see. I am both static and dynamic; I am free. Yes I love you boundlessly, but also hate you enormously and I cannot stay much longer just to see you get more closed, losing your form and giving into the transparency of self-deceit. Á dieu!


To Augustine of Hippo, the latent theosexual saint.

Are You Free?

Subatomic energy as avalanche to eyesight
Forms white waves on celluloid
And peels the crust off your heart.
You speak of synchronicities,
Vague post-coitus interpretations
Where there are no coincidences.
You zoomorph each time I touch you
And generate a certain glow
Of bestial-angelic cyclic madness.

Do you know where you are?
Do you know why you are where you are?
Does the back of the medal give you a rash?
Does it hurt that you can't see it neither?
The other side of the moon;
Do you shiver?
Speak in tongues so I can understand
Where's the order
In the chaos of your mind?
Doesn't it scare you to see
Strange glyphs and letters
Forming when you breathe?

You believe you can break and dissolve
The third law of motion
And demolish cornerstones.
You address all your thoughts
To the spheres above
And the neurons below.
But do you believe you can be
More than a particle

Waiting to break free?

Ontologisk utopi

En astral vision
Vid fötterna av berg Zion
Och jag mår elva gånger värre
Av nervcellernas brist på värme.
Under en sjukhusbrits
Hörs skalens skrik
Och jag försöker komma åt
Ett stege att kliva upp på.

En astral projektion
Där kvantfysiken äger rum,
Och jag är bakom dimridån
Och speglar min själ inifrån.
Ibland delar jag mig i två
Men oftast aldrig mer än så
Och alltid återvänder
Till riddarn Newtons regler.

En astral injektion
Och jag är pånyttfödd
Jag drunknar i negativt ljus
Medan mitt hjärta pumpar blod.
Jag skiftar tunnlar snabbt
Det finns varken rum och fart
Och tiden den står still
För jag är alpha, jag är nihil.

In preparation for Autumn

As the reign of the invincible sun subsides and menstrual moonbeams take its place, hear o Monad our inmost prayers from the deepest chambers of our hearts. We are restless and spent and our souls thirst for darkness and stillness, to immerse ourselves in and through your light and fullness. You who are one and all, nothingness and fullness; order out of chaos and annihilating chaos shattering decrepit order, fill our lungs with your burning breath and deny the poisonous demiurgic pneumata akatharta way into our hearts and minds. Awaken and widen our ajna that we may receive your light. With persistence and endurance shall we walk into the night with you as our lantern to guide us through.

Formosus Eskatologens apostasi

I. Berashith

Morgonen efter dagjämningen vaknade Formosus lika tidigt som alla andra dagar men med en baksmälla som var lika rolig som en Dostojevskij pocketbok är lätt att läsa för en åttioåring med starr. Han hade firat dagjämningen enligt bokens alla regler och drog sig inte undan några överdrifter. Det blev kvar en hel del att städa undan som han inte orkade ta tag i; kroppsvätskor, levande ljus, diverse spritflaskor, dolkar, bägare, entheogener och en get som naffsade på några blodiga lakanen i en hörna. Formosus kunde inte för allt i världen erinra sig hur geten hamnade där eller vilket syfte den uppfyllde kvällen innan.
"Kanske lika bra det...", tänkte han och skuttade till toan för att uträtta sina sisyfosartade naturliga behov.

Efter att han hade gjort sina tunnelworkings tog han sitt frukost som bestod sedvanligen av två skivor bröd och ett glas rött vin. Posten låg oöppnad på bordet och Formosus öppnade alla kuvert och paket minutiöst medan han tog småklunk av vinet. Ett paket innehöll den nya limited deluxe collector's and director's uncut utgåvan av "Liber AL vel Legis". Utgivaren var O.T.O. Kalifatet och Formosus hatade tanken på att han finansierade organisationen genom att köpa deras utgåvor av Crowleys outgivna restmaterial, men "ibland får man raljera sig med djävulen för att kunna korsa över Avgrunden" tänkte han. Och vilken fasansfull och pervers Avgrund det var! Hela tillvaron uppfattade han som en förvirrande amalgam av tillfälligheter och vemodskval som det inte gick att skriva ens en prolegomena om. Därför avskydde han all samtidslitteratur som behandlade ämnet och var bestämt övertygad om att Fjodor Michailovitj var den enda som klarade av att skildra livet utan att hänge sig egotrippar och slavmoralsslutsatser. Den handnumrerade utgåvan hade inte det nummer han bad om. Istället fick han ett personligt brev från Kalifen som kissnödigt och beklagande gjorde mea culpa och förklarade för Formosus att Michael Bertiaux hann förre honom i tal om det önskade numret. "Jaså den gamle räven köper också från Kalifen?" kliade sig Formosus med stor häpnad i huvudet, men valde klokt nog att låta saken vara och inte ge sig i fruntimmersgräl med O.T.O. Kalifatet.

Formosus spenderade resten av förmiddagen med tidsskrifter som skymtades glansigt bland alla kuvert med förfrågningar om olika artiklar, beundrarbrev, kärleksförklaringar och dödshot - som han för övrigt brukar mata grisarna med medan han parafraserar sardoniskt "avföring är du och avföring skall du åter bli". Han bläddrade således förstrött i jesuiternas missvisandebetitlade "Perinde ac cadaver", bankirernas "Neuer Weltordnung", krigsapologeternas "Hets mot folkgrupp" och lifestyle tidsskriften "Ecce Homosexuallis" med Ernst Röhm och Aristoteles på det dåligt redigerade omslaget som skanderade med stora bokstäver "100 betydelsefulla bögar genom historien". Bullimi-anorektikerförbundets tidsskrift "Binge Purge Starve" fångade hans uppmärksamhet mest eftersom han tyckte att artiklarna slog Lovecraft på fingrarna i fråga om fantasirikedom. Artiklarnas korta innehåll och deras nihilistiska och förvirrande upplägg avslöjade skribenternas hallucinogen-psykotiska närringsbristfetishism och magsyrsförsmäktande aktiviteter.

Han sysselsatte sig därefter med ett par beställningsarbeten för några tidsskrifter. En samhällsanalytisk tidsskrift ville veta hans åsikt kring fejden mellan två semitiska stammar i Medelhasområdet. Analysen han kom fram till halvhallucinerade han genom en tolkning av Aristofanes "Lysistrata" med Nietzsches "Philosophie im tragischen Zeitalter der Griechen" som konsult. Sedan skrev han han klart den försenade artikeln "Les mystères cachés de Dada" till vilken han bifogade i kuverten till "Occulte Revue d'Histoire Littéraire" ett par gamla erotiska och komprometerande foton på Tristan Tzara och Hans Arp bakom kuliserna på Cabaret Voltaire. Formosus levde rätt så anspråkslöst så han kunde nöja sig med inkomsten som hans artiklar genererade. Och eftersom på något oförklarligt sätt han hade lyckats lura av sig inkomstskatten var det inte alls en dålig ställning han befann sig i rent ekonomiskt. Bröd bakade han själv dessutom, mjölk fick han från sina kon, kött från hönsen, kycklingarna och grisarna på gården han levde på. Merparten av hans inkomst gick åt litteratur och musik.

Trots bilden av denna idylliska och människobefriade tillvaro som beskrivningen av hans vardag målat upp, hade Formosus aldrig sinnesro. Visserligen umgicks han inte ofta med folk förutom vid högtider då gruppritualerna i hans order krävde hans kraftfulla ledarskap och magiska förmåga, men då och då med ojämna mellanrum reste han till staden för att ta pulsen på samhället, den allmänna opinionen, plebejernas liv och död, glädje och misär. Han hoppades alltid att kunna finna något slags equilibrium i sig själv efter en sådan resa, dock slutade den alltid med att han kom hem fly förbannad på allt och alla och surade som ett sockerintolerant barn i en godisbutik i flera dygn. Men den dagen bestämde han sig för att resa dit igen.
"Med den här bakfyllan och flashbacktrippen blir det nog inte så svårt att göra en objektiv analys av fåren nere i agoran." tänkte han med ett djävulskt leende på läpparna medan han tog på sig rocken och for ut ur huset och in på stigen bland majestätiska furuträd som ledde ner till staden.


fortsättning följer...

Auto De Fe

O Φωσφόρος! Ψυχοπομπός και θεῖοϛ πνεύμα!
I am famished and exhausted beyond relief
And yet I still cry out to you from the deeps.
I want to know you as sparks of light
Confined inside the excrement of life.

That which is of Ayn straightened and manifested
Into the Aleph, fallen for an imminent disobedience
Foreseen by that which is twice transcended,
A parasite upon the dirt that he created.
We are, I believe, substituting one whore for another
(Though we pretend to crush that which we worship)
Whose essence is incinerating the souls of men
That dared not search God in death and depravity,
Or lusted like ravaging harpies for the soul of man
But of his flesh alone.

With bent knees and torso and in convulsions
(A ritual apostate dance to crawl from dirt to dust)
I beheld him with ignominy and boundless love
And I was shapen in iniquity,
For that which I saw and blinded me
To the very depth of my heart
Was but the one that bent down heavens
And came down with gloom under his feet
To destroy the man made temples
Founded upon sand and dispensation
Of false doctrines and ontological smokescreens.

"There is no hiding from the supernal light"
A soft voice whispered to me,
So that I knew that I had to take myself to the extremes
And break the chains of guilt and set the world on fire.


To Edward Kelley. Happy Birthday!

A Winter Eagle

A winter eagle would have let you go
To make blood flowers in the snow.
A winter eagle would have made you see
Your bitter loss in purgatory,
To purge and gag the mouths you feed
And settle scores with enemies.

A winter eagle would have guided you
Throught night and fog a while or two.
A winter eagle would have crossed your path
To fall and rise and to turn back
And spectral winds to haunt your soul
While vultures feed upon your carrion.

The wine you brew is not your own
You cannot reap what you have sown,
Lingering for decades to come
And strike again when things are done;
A winter eagle would then let you know
Keep your eyes open in the falling snow.

Solhälsningen

Det var en solig morgon i Spandau och solen sken genom fönstergallerna i en cell där en man sitter på kanten till sin säng med några pappersbitar på sina knän och skriver insjunken i sina tankar. Brigadeführer Rudolf M. Horst försöker minnas en händelse i sitt liv som berört honom på ett sätt som ingenting annat har förr eller efter. Han stödjer pannan i handflatan och suckar djupt. Hur ska han kunna skriva ner allt utan att återuppleva det? Men han vill återuppleva händelsen och känna sig lika levande som han gjorde då. Han tar ett djupt andetag och börjar skriva som om han befann sig där och då och hans nedskrivna ord styrde handlingen som uppenbarade sig framför hans ögon och in i hans själ.

Vi stannar vid en vägkant och jag stiger ut ur tjänstebilen (en vacker Rolls Royce Phantom I) för att pissa i buskarna. Det känns så skönt att jag börjar runka medan jag stönar ut mitt fantasioffers namn, en ung och vacker löjtnant i Das Reich. Vi har försprång och skulle anlända tidigare än räknat till Wewelsburg, så jag kunde hänge mig detta intermezzo utan att förebrå mig. Efter en god stund av självtillfredsställelse faller mina ögon på en buske där en bräcklig gestalt iakttar mig utan skam. Jag drar fram min Luger ur holstret och tvingar ut dig ur busken.

- Rauß, du Sau! Schnell!
- Bitte, bitte, lass mich los. Jag såg ingenting, jag hörde ingenting, skona mig, stammar du fram skrämd från vettet. Men jag blev inte Standartenführer för att jag skonade folk. Jag har alltid uträttat alla order kallblodigt och snabbt, utan att blinka.
- Nej, nu ska du fan få smaka på arisk piska och arisk kuk! Du borde känna dig stolt din jävla judinna, inte många har den äran, skrattar jag med ett varglikt leende. Den gula stjärnan på hennes koftan är nästan bländande. Gul stjärna. Dödsstjärnan. Varför just gul? Judarna som fallna stjärnor i Europa. Jag väcker mig ur dagdrömmandet och tar dig i halsen med mina läderhandskeförsedda händer och trycker dig mot ett träd.
Barken rispar hårt mot ditt ansikte och hals.

Jag kallar på chauffören och beordrar honom att ta rep med sig. Heinrich, en medelålders man med tom blick gör som blir tillsagt. Jag ger order om att du ska bindas vid grenarna så du hänger med armarna utsträckta i luften vilket påminner mig om en gammal solhälsning. Jag tänker hur passande för situationen det vore med en hälsning till solen, den falliska symbolen sedan urminnes tider. Ditt gråtande bara hetsar upp mig och jag runkar snabbare. Torkar dina tårar med handen och sedan tar i kuken med den och runkar vidare.

- Sehr gut, Heinrich, gå tillbaka och läs tidningen eller något. Den här jävla slynan ska tuktas enligt boken och varenda ord ska svida, varenda bokstav kommer kännas som ett glödande järn. Heinrich avlägsnar sig som han beordrats utan att säga ett ord. Ibland häpnas jag över hur Heinrich tar alla mina överdrifter, med vilken fattning och sinneslugn att jag borde kanske vara skrämd.
- Nu är vi äntligen ensamma. Har du något att säga till ditt försvar? Nej det skulle såklart inte spela någon roll, men jag vill gärna vara rättvis och ge dig chansen att förklara dig. Va sa du? Du flydde från Krakow? Levt här på växter och rötter i två veckor? Stackars barn då måste du vara utsvulten efter lite människokontakt, eller hur? skrattar jag lakoniskt och jag ser på dina ögon att du vet vad som kommer att ske.

Jag tar fram ur rockens insida en cat o’ nine tails försedd med taggiga spets, inte särskilt stora men inte för små heller. Lagom storlek för att man kan piska sönder någon i en tillräckligt underhållande lång tid, inte för lång för att man ska bli uttråkad men inte heller för kort för att kunna njuta till fullo.
- Ja nu ska vi se hur piskan dansar på din rygg, gnisslar jag mellan tänderna och sliter av dig kläderna tills din nakna kropp sköljs i morgonsolen. Med handskarna fortfarande på smeker jag ryggen, brösten, rumpan och sedan särar jag på benen så att du står som i form av ett X. Du kommer få några märken av mig lilla flicka, så att du ska komma ihåg mig, säger jag efter de mödosamma förbereddelserna.

Jag lyfter på handen och plötsligt blir det en gravlik tystnad. Ingenting hörs förutom vinden, du hör bara dina hjärtslag och väntar på ögonblicket då hela din tillvaro skulle krossas. Själv väntar jag på att åter få erektion. Jag fuktar mina läppar och tänker på den unge löjtnanten. Tystnaden bryts av Heinrichs hostande; jag får åter fattningen och börjar piska den snövita mjuka ryggen. Första skriket du ger ifrån dig är det mest högljudda och det skulle ha mjuknat hjärtat på vilken annan människa som helst. Men jag står obeveklig och fortsätter att piska hänsynslös utan att ens ta andningspauser. Skriken förvandlas stegvist till odjurlika vrål av smärta och förtvivlan. Med varje piskslag förvandlas ryggen till ett slagfält fullt med röda skyttegravar. Blodet rinner långsamt mot röven och benen medan svettet rinner på min panna. Jag blir tvungen att ta av mig skärmmössan och rocken.

- Nå, hur var det? Tyckte du om det lika mycket som jag gjorde? frågar jag cyniskt. Jag tar ditt huvud i mina händer och kysser dig våldsamt på munnen. Skriken och vrålen blir nu till stön och smågråt. Du har nästan inga tårar kvar i dig.
- Nej, än är vi inte klara här. Halva straffet har du avtjänat, men nu återstår den andra halva. Du vet nog vad jag pratar om. Jag piskade dig inte medvetslös så att du skulle kunna uppleva det och njuta; på ditt eget sätt, det är sant, men hursomhelst...
Jag tar av mig handskarna, tar i kuken och trycker in den våldsamt i din fitta. Jag slår dig medan jag klagar frusterad över fittans trånghet. Jag smetar det rinnande blodet på min kuk och kör in den våldsammare i dig glad att jag lyckats tränga in helt och få plats med min kuk i dig. Du kan inte säga någonting för rösten kvävs av gråt och helvetiska kval men även om du kunde tala, vad skulle du säga? Finns det någonting överhuvudtaget du kan säga för att hejda mig i min förryckta lek? Ja för mig är det en lek, men för dig är det någonting helt annat som jag inte kan begrippa än. En verklighet? Kan människor vara sådana odjur i verkligheten? Är det en dröm? Varför svider det så mycket i så fall? Jag önskar att du kunde berätta det för mig.

Till den sargade ryggen ansluts nu en sargad och våldtagen fitta. Det spelar inte någon roll någonting längre. Du vill bara dö och få slut på eländet. Jag slår med piskan mot låren och benen medan jag våldsknullar dig, slänger sedan piskan och med blodiga händer tar tag i dina bröst som jag klämmer på hårt. Jag stönar högt av njutning sedan tar ut kuken och trycker in den i röven. Du ger ifrån dig ett långt skrik och din kropp börjar skaka.
- Ja du får gärna vrida på dig, jag tycker om lite motstånd. Men låtsats inte som att du inte har tagit den i röven innan av din judepojkvän! Jag börjar slå hårt med handflatorna mot röven och sedan särar ut skinkorna så att jag kan tränga in djupare. Din nakna kropp rispas av barken medan bröstvårtorna börjar blödda. Du blir plötsligt mållös och stillastående. Jag kommer i delirisk extas och sprutar in i din röv och ger ifrån mig ett djuriskt uttropp av njutning och befrielse. Som om jag stod på avgrundens kant och hoppade in i den besinningslöst. Jag sätter naglarna i ryggen på dig och river medan jag kommer i orgasmens senare fas och sedan drar ut kuken och torkar den med dina trasor som mestadels blev nedblodade. Jag tar på mig rocken och mössan och skär av repen. Din halvmedvetslösa kropp faller tyst mot den lövtäckta marken. Jag snörvlar, harklar mig och spottar medan ögonen kan inte slita sig ifrån dig.
- Nåja, eftersom jag ändå är en gentleman, bjuder jag på le coup de grâce. Farväl Fräulein, säger jag till sist medan jag riktar pistolen och sedan avlöser ett skott mellan dina livlösa ögon. Blodet fortsätter att rinna ner och täcka lövmattan. Den sargade kroppen och den sköna naturen omkring den bildar en syntes som berör gömda delar i min själ som jag inte trodde fanns. Jag röker en cigarett och tittar förtjust på vyn framför mina ögon. Till slut vänder jag snabbt på mig och styr stegen mot bilen.

- Heinrich, jag är hungrig. Stanna vid nästa värdshus. Jag känner för blodig stek till lunchen. Kör! säger jag medan jag sätter mig i baksättet. Motorn startar och bilen försvinner från platsen där den vackra höstmorgonen kände jag för första gången i mitt liv en själslig upplyftning och ren glädje. Utan att se mig om tar jag fram en tidning och försöker läsa men ögonen kan inte koncentrera sig på texten. Jag tycker inte om avsked; inte av den här sorten.

Tillägnad Alois och Krunoslav. De vet varför.